Vi slår oss ner på SMart-kontoret med varsin finkaffe från vår maskin och croissanter från Zara. Intervjun var egentligen bokad till dagen innan men Stockholmstrafiken i kombination med en performance på kvällen gjorde att vi sköt på intervjun till en lugnare dag. För den förseningens skull har Zara tagit med sig croissanter (som är mitt favoritfikabröd!). Zara har gått från att driva en egen antikaffär till ett frilansande konstnärsskap med utgångspunkt i ljud och rörlig bild. Det visar sig att åren som antikhandlare går igen både i erfarenheten av att förhandla om ersättning och i det skapande arbetet med dokumentärfilm. Vi pratar om Zaras aktuella projekt, hur man tar betalt och det mäktiga med små men totalt överraskande ljud.

VW: Vad jobbar du med just nu?

ZA: Nu jobbar jag som ljudtekniker kan man säga, på en dokumentärfilm som kommer att visas på SVT. Igår gjorde jag en installation på Teater Brunnsgatan Fyra. Ett visuellt ljuscollage med film och overheadprojektorer. Det var Doc Lounge som hade sin filmvisningsklubb med konserter och vin. Det var en jättefin kväll.
Det är väldigt svårt att prata om vad jag gör. Det finns så mycket epitet och kategoriseringar. Jag gör gärna saker och lär mig på vägen.

Björnlokor Foto: Zara Arrehed

VW: Var började det för dig med görandet?

ZA: Jag har alltid fotograferat. Jag tjatade till mig min första kamera när jag var åtta. Så började det med bild. Jag är tredje generationens antikhandlare och hade en butik på Ringvägen i 6 år med inriktning på smycken. Jättemycket teaterscenografer kom och hyrde grejer och jag lånade ut till plåtningar. Därigenom började jag jobba med scenografi och foto. Jag började arrangera lite fester i butiken, ställa ut samtidskonst och kom i kontakt med massa konstnärer. Barn satt och tittade på Leif Elggren döende i en performance medan deras föräldrar shoppade.

VW: Var det en stor grej att stänga butiken?
ZA: Nej. Det blev för begränsande att ha en antikaffär med allt det ansvaret, det administrativa. Jag började studera konst efter det 2011-2013, sedan studerade jag dokumentärfilmsproduktion och ljud. Jag har rört mig mer mot rörligbild från stillbild och stillebentänk. Det är mer intressant att undersöka det kommunikativa i bilden, det som händer emellan ögonblick och så.

VW: Har du gjort egna filmer?

ZA: Ja några stycken. Det börjar med ljudet, jag hittar ljud som passerar i periferin. Saker som man kan få en förnimmelse av. Det är de små, små stämningarna som jag jobbar med både i ljud och film.

VW: Åh, mitt bästa ljud någonsin är när jag kastade en liten liten isbit på en frusen insjö. Jag blev helt överraskad över ljudet. Det var så intensivt och vackert, som att hela isen sjöng.

ZA: Ja isen är som en romans. Om man upplever något på en is så är det ljud som inte kommer tillbaka. Som när isen börjar spricka, det börjar knaka och klucka. Ofta hinner man inte ens spela in det.

VW: Har du ett projekt eller uppdrag eller insats som du är särskilt stolt över?

ZA: Jag gillar verkligen det projekt som jag jobbar med nu. Samarbetet i filminspelningar. Just att man får gå in i någonting som bara suddar ut allt annat runtomkring. Med dokumentär film så följer man ett skeende. Det är det man kan göra, man kan inte förändra eller kontrollera det. Man är så otroligt närvarande, man lever. Det är en intensiv känsla. Samma som när du kastar en isbit och bara är inne i det lilla taktila lilla ljudet som bara får absorberas i hela isen.
Man får lära sig saker som sig själv genom att se andra i skeenden i deras liv. Det handlar om att träffa människor och deras öden, deras historier. Det påminner mycket om att vara antikhandlare, man letar efter substans i saker.


Bild ur triptyken ”jag snubblade”, Dalarna museum 2012 Foto: Zara Arrehed

VW: Vilka är dina sammanhang när du jobbar?

ZA: Det finns flera världar där jag känner att jag hör hemma. Vi, några kompisar, har haft den ambulerande kulturklubben m/s, jag har curerat på Riche, jag hade Antikaffären, EMS (Elektroniska musikstudion). Jag hänger mest med konstnärer och kulturarbetare. Men nu håller jag på att röra mig över till film. Då kommer det ner till några specifika människor som är viktiga för att få filmprojektet gjort. Det gäller att hitta en bra producent, en bra person som jobbar med dramaturgin. Det är många människor som behövs och en stor del av arbetet är processen att hitta dem. Jag söker bland människor man har träffat. Filmprojektet, vänskapskretsen och skolan till viss del. Producenten är den viktigaste, den man bråkar mest med och det kan va bra om man inte känner varandra sen tidigare.

Det är väldigt roligt att vara i olika sammanhang. Som Svt-produktionen som jag jobbar med nu. Det är ett helt annat tempo och mycket mer ansvar i ett sånt arbete jämfört med när jag dokumenterar på EMS och slänger fram en kamera, har en mygga redo och kör efter bästa förmåga.


Fönster Foto: Zara Arrehed

VW: Hur gör du när du ska komma överens om ersättning?

ZA: Oftast så finns det en budget och annars får man ge ett förslag. När det är ett finansierat projekt så finns det ju utrymme och om det är ett mindre projekt så hoppar man på, man kan gå in i det för att det är roligt, det finns andra kvaliteteter så klart. Man ska ha ordentligt betalt som frilansare. Man är inte en del av ett produktionssystem som statligt anställda är och har inte samma trygghetssystem.

Det hade varit bra om det fanns mer handledning för frilansare, starkare riktlinjer om hur man ka ta betalt. Så att det inte blir så att man på grund av konkurrens går med på avtal som är för låga. För jag tror inte att det egentligen leder till så mycket mer jobb. Om det ger mer jobb så är man ändå inte nöjd med sin ersättning.

Jag skriver kontrakt om jag känner att det behövs. Jag har ju mailavtal som är bindande. Jag har hört kompisar som velat skriva kontrakt med folk som säger nej det behövs inte och sen är det fem dagar som de vägrar betala ut och det är ju mycket pengar. Det är inget negativt att vara tydlig med sånt. Tydlighet är bra.

VW: Har du nytta av dina år som antikhandlare?

ZA: JA! Alltså jag kan ju förhandla, sånna saker har jag lärt mig absolut. Förhandlingen ska man göra på en gång och då se till så att båda är nöjda. Det är viktigt. Man jobbar ju så nära in på varandra.

VW: Vad stöter du på för hinder in din verksamhet?

ZA: Tyvärr att det ofta inte finns så mycket pengar, det är ett hinder. Men jag har ju valt att jobba med dokumentärfilm och för mig innebär det att jag väljer att jobba med något som jag till fullo inte kan försörja mig på så då måste jag ha ett annat jobb också. Jag är krass på det sättet. Jag förväntar mig inte att leva på dokumentärfilm. Jag blir inte besviken på att det inte finns jättemycket pengar.

Jag skulle inte palla att vara frilans fullt ut för jag skulle inte känna mig trygg. Då vill man ha en anställning på något sätt så att man kan få sjukförsäkring, barnledighet. Allt det där. Samtidigt så är det otroligt positivt att kunna bestämma över sin egen tid, var man arbetar när man arbetar, hur man gör. Att ha så mycket eget ansvar är väldigt befriande.

VW: Du har ju både drivit eget och använder nu SMartSe. Vad är skillnaden tycker du?

ZA: Ja, jag la ner mitt egna företag. Det är väldigt skönt att inte ta hand om det administrativa arbetet. Att bli försäkrad är helt ovärderligt tycker jag. Jag tror att det är mer ekonomiskt att köra genom SMartSe än att ha en revisor. Och det är skönt att allt är samlat utan att själv behöva samla det. Ni betalar ut lönen till frilansare inom en vecka och skickar 30 dagars fakturor till arbetsgivare.
Sen är du så bra när du ligger på mig, resor, många småsaker som blir kostnader.
Det känns jätteroligt att SMartSe finns faktiskt, ett ställe som verkar på riktigt för frilansare och prioriterar kulturverksamheters ekonomi. Och sidoverksamheten (SMart Space) hade jag ingen aning om.

VW: Vad har du för förväntningar på SMartSe? Vad skulle du vilja få av vårt gemensamma produktionshus?

ZA: Få hjälp, känna att man har stöd, uppbackning, dialog kring kreativa processer är jätte viktigt och det känns sjukt skönt at ni gör sånt och att ni gillar det.

Här lägger Zara upp en del av hennes filmer.

Nästa tillfälle att se Zara Arreheds verk är på Tornemi i Barcelona