Film- och operaproducenten Joachim Stridsberg delar med sig

I höstas livades SMart-kontoret upp en hel del när film- och operaproducenten Joachim Stridsberg gjorde entré. Då arbetade han med finansieringen till den nyskrivna operan I annan himmel, ett projekt som drivs genom SMartSe. Jag var nyfiken på hans resa från frilans till att driva filmproduktionsbolag till anställning på Norrlandsoperan och till frilans igen. Vi slog oss ner för en pratstund.

Joachim pluggade till civilekonom. Men efter avslutade studier och ett slackerår i Spanien började han arbeta som inköpare på Gärdet i Stockholm, granne med Filmhuset och Cinemateket och så började han nosa på en framtid inom filmen istället. Det ska vi vara glada för. Joachim tog Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula till vita duken.


Från vänster, Joachim tillsammans med tonsättaren Lennart Westman och regissören Niklas Hellberg (även handledare på SMartSe) pausar från operaprojektet I annan himmel.

VW: Hur började det för dig?

JS: Jag kände ingen. Men jag är lite envis av mig och började ringa runt, t. o. m. till chefen. Hur gör man? Filmhuset hade en driven producent som var växthusansvarig. Jag var lite cocky just då och tyckte att svenska filmmanus höll låg nivå. Då tyckte jag att man skulle använda mer litterära förlagor. Det framförde jag till växthusproducenten. Han sa ta fram två bra förlagor. Jag läste miljoner noveller den hösten ’90 och hittade två bra noveller – och skrev en slags uppsats om hur man skulle kunna göra dem.
Samtidigt nämnde han att han skulle producera en film i Lappland om Samernas historia med Hobert. Då sålde jag in mig genom att säga att jag kan allt om Lappland och Samer, i förbifarten sa jag att jag har fri bostad i Kiruna. Då fick jag jobbet som produktionsass, och som ekonom fick jag ta hand om handkassan, som var stor.

Efter det sa produktionsledaren (chef för inspelningen under producenten) Lasse Blomgren: ”jag ska på ny inspelning vill du hänga med?” Skiter kameler i öknen? tänkte jag. Sven Nykvist, Von Sydow, Liv Ullman, alla utom Bergman var där. Alla mina idoler. Man fick nypa sig i armen.

VW: Hur tog du betalt under de åren?

JS: Som frilans var jag löneanställd från ’91 och gick på a-kassa när jag inte hade jobb. Det var ett typiskt upplägg, man hoppar från isflak till isflak.

VW: Efter resan från produktionsassistent till produktionsledare startade du ett eget produktionsbolag. Hur gick det till?

JS: Det trodde jag aldrig skulle hända. Jag hade drömmar men det kändes inte aktuellt för att det var så pass svårt. Man måste ha riktigt bra projekt.

Mikael Niemis bok fick mig att starta produktionsbolag. För att börja den djärva resan så måste jag ha ett projekt som var finansieringsbart. Jag visste att han skulle komma ut med en bok och mailade honom innan den var klar. Jag har en mamma från Tornedalen. Han fick förtroende för mig. Boken var just tryckt och vi visste inte att den skulle bli en hit. En bästsäljare med 800 000 ex sålda inom ett år, Augustpris. Det hjälpte till att finansiera filmen.

Då kom jag till ett svårt skede. Att bilda ett eget bolag hade jag aldrig gjort förut. Även om jag kan ekonomi, bokföring så är det en helt annan sak. Andra lagar. Jag hamnade i ett läge där jag visste för lite hela tiden. Ett svart hål av okunskap. Jag hade behövt någon som sa från början tänk på det här. Skulle jag göra om det så hade jag gått till SMartSe från början. Och det säger jag inte bara för att ni är SMartSe.

VW: Hur hanterade du det läget?

JS: Jag hade en mentor, en pensionerad producent, som jag frågade en massa. Hur man bygger upp en produktion i alla detaljer. Han hade producerat ett 20-tal filmer. Det var svårare med det företagsekonomiska. Vid hade en bokföringsfirma som inte kunde kultur. Där fick jag lära mig by doing men det är dyrt att göra så.

VW: Du måste ta risker hela tiden.

JS: Ja, första åren du skriver manus kan du få manusstöd och utvecklingsstöd, små pengar som ska räcka länge. De stora pengarna kommer med produktionen. Det gäller att vara uthållig en lång sträcka tills produktionspengarna kommer.

VW: Vilka är dina sammanhang?

JS: De människor som jag försöker arbeta med är de som jag har kul ihop med, en slags espri. Dela värderingar och dra åt samma håll. Då förstår man varandras visioner.

VW: Sedan gick du från film till opera, hur gick det till?

JS: Efter Populärmusik från Vittula samproducerade jag filmen Hoppet med en annan producent. Sedan producerade jag några dokumentärer men fick inte igenom fler långfilmsprojekt. Det är svårt att gå runt på dokumentärfilmer.

Då såg jag en annons om operaproducent på Norrlandsoperan. Fast lön! Wohoo. Jäklar vad det skulle va fett. Jag såg hur antalet pengar i branschen minskade. Många bolag slet som jag. Det finns inte många filmproducenter som kan gå på en lön på 30 000 kr plus i månaden. Två saker är viktiga för ett filmbolag som ska överleva på lång sikt. Att du håller budgeten precis på öret. Att du alltid har 10% i förlustmarginal.

VW: Skulle du beskriva dig som frilans eller som ofrilans?

JS: Jag har en frilanssjäl, men jag kan verkligen trivas med fast jobb. I grund och botten trivs jag bäst med att jobba intensivt och sen ha ledigt. Dag och natt i 3 månader och sedan ledig i en. Jag fick kämpa med min frilanssjäl på Norrlandsoperan. Det var lite för mycket 9-5, jag vill att det ska explodera lite oftare. Veckorna innan premiär är roligast, då är det fullt ös.

VW: Hur gör du när du ska ta betalt? Alltså sätta ett pris, förhandla?

JS: Man vet ungefär vad man får och så går man upp lite högre och ser hur det funkar.

Ibland kan det vara svårt om man gör mindre jobb eller konsultjobb, då är det svårare att ta betalt. För en månad ska man ha en månadslön. Mindre jobb kräver att man tänker till hur många timmar det tar. Ibland har jag föreläst för skolor då kollar jag med andra vad de tar. Det är svårt att värdera sin kunskap. Och ännu svårare att ta betalt för den.

VW: Vad gör du om du blir erbjuden för låg ersättning?

JS: Ja det har hänt. Framförallt när det behövs någon som går in för att en filminspelning har brakat ihop. Då tar jag i för jag vet att det blir till att jobba day and night och day and night igen. Då kanske man inte kommer överens.

I början var man glad för att få jobben, så då tog man säkert mindre betalt. När man går in i en ny roll och ska prövas då kan man inte begära hur mycket som helt.

Det är viktigt generellt att prata med kollegor och stämma av, så att man håller sig på samma nivå. Branschen är så liten. Man vet var det ligger och jämför t ex med en mer erfaren. Facken är ju inte alls inblandade. Facken kommer ju bara in om det blir konflikter.

VW: Vad har du för förväntningar på SMartSe? Vad skulle du vilja få ut av vårt gemensamma produktionshus?

JS: Den rådgivande funktionen! Hur gör jag nu, vad är bäst? Löner, fakturor, pensioner, så allt blir rätt, momsen hit och dit. Även om jag själv är ekonom så är det svårt att hålla koll på. Det finns ett resonerande plan som är väldigt bra som många ensamma kulturverkare behöver.

Och så vet man att kommer man till SMartSe på fredag klockan tre så blir det dans också, ibland ett glas vin. Det är en bonus.

By | 2017-05-31T08:24:14+00:00 januari 27th, 2015|Categories: Frilanskunskap, Intervjuer, Okategoriserad|Kommentarer inaktiverade för Film- och operaproducenten Joachim Stridsberg delar med sig