Line Janson berättar om hur Teater Aphra blev en avlönad frigrupp

Att få ihop en tid med en frilansare som dessutom är student är inte alltid så lätt. Line Janson är skådespelare, teaterproducent och studerar barnlitteratur. När hon tar ett break från Malmölivet för familjebesök i Värmland passar vi på att höras på Skype. Det blir ett samtal om frigruppsresan från att bli överlycklig när rekvisitören på Malmö Operan hittar ett guldkompass, som också var namnet på första produktionen, till att kunna ge en skådespelare två månaders anställning direkt efter examen från Teaterhögskolan. Line startade den ideella föreningen Teater Aphra tillsammans med Emilie Sahlén och Katarina Krogh Engelsen. Martin Alexandersson har varit en återkommande kraft i projekten. De har ett tajt samarbete kring allt – gruppregi, manus, säljarbete. Teater Aphra är sprungen ur Banditteatern, improvisationsteater och kretsarna kring Fridhems Folkhögskola. Vi på SMartSe träffade dem första gången när de behövde replokaler i Stockholm till sin andra produktion och de blev ett av projekten som använde SMart Space /studio.


Line Janson en vanlig dag på jobbet.

VW: Teater Aphra skapade och turnerade en normkritisk, interaktiv barnteaterföreställning – ”Storm!” i somras. Vad är dina bestående minnen så här 10 veckor senare?

LJ: En vecka innan premiär fick vi ett skådespelaravhopp. Vi ringde omedelbart till en vän som just gått ut Teaterhögskolan. Han ringde till sitt extrajobb på måndagsmorgon och sa upp sig. Den känslan från söndagskväll vid fyra när jag fick veta om avhoppet, till klockan nio på måndagen när Einar (Bredefeldt) hoppade in – från total panik till att det blev jättebra. Den sista repvecka blev så himla awesome.

Sen, att spela stora föreställningar. Vi spelade i Slottsskogen i Göteborg för 250 personer. Att flytta runt så många är jätteskoj och mäktigt. En måste hålla samtalet levande medan vi är i rörelse. Det blir stor skillnad när det är få eller många. Med många blir det en annan kraft. Till exempel när publiken omringar en karaktär eller ska skrika på en karaktär. När det är få så hinner en prata enskilt och till och med prova en idé som ett barn kommer med.

VW: Vad är du mest nöjd med i projektet?

LJ: Jag är väldigt nöjd med våra karaktärer och det visuella, våra kostymer. På min vägg hemma har jag de första skisserna på karaktärerna. De blev extremt lika de första vilda galna idéskisserna. Vi eftersträvar att ifrågasätta normer och vill skapa könlösa, neutrala karaktärer.


Möt karaktärerna i ”Storm!” Foto: Farnaz Jalalvand

Vi har ju faktiskt skapat ett föreställningskoncept som är ganska speciellt. Ett sätt att spela teater på som andra personer säkert har gjort men som jag inte har sett någonstans. Hur man håller en publik samlad, får dem att ställa sig upp och flytta sig och sätta sig. Ett logistiskt arbete som vi verkligen har strategier för nu. Det kan bli jätte farligt om det blir fel.

VW: Vad var startskottet för årets produktion?

LJ: Att vi bestämde oss för att köra kom verkligen inte ur ett skott alls. Det var långa diskussioner i höstas. Alla hade andra projekt. Sen kom vi fram till att vi efter tre år har en så himla fin krets av folk att arbeta med och att vi hade ett gäng spelställen som hörde av sig ganska tidigt: ”Hej kommer ni tillbaka?”. Vi har kämpat oss upp, första året hade vi knappt några pengar och spelade på hatt.
Jag har varit ekonomisk ansvarig och det har varit svintungt. Det har avskräckt mig. Så för mig var det en ganska stor anledning att vi gått med i SMartSe. Jag hade ett möte med Fredric (SMart-handledare) en stund innan jag bestämde mig för att känna efter hur mycket jag skulle behöva dra.

VW: Var det viktigt med lönen, att kunna avlöna medarbetare?

LJ: Vi har blivit mycket kaxigare med det. Första året var ett testprojekt, vi var väldigt peppade på att spela teater och ville verkligen, men vi hade kortare spelperiod och la fruktansvärt mycket ideellt arbetet på det, mer som ett hobbyprojekt.
Men vi har sagt att ”när de kommer ut från teaterhögskolan så är det ändå vi som ger dem jobb”. Einar tog examen från teaterhögskolan och vi var de första som gav honom ett jobb. I år har vi även lyckats få betalt för produktionsarbetet, även om det inte är så mycket som vi borde.

Nu har vi etablerat oss. Nu gör vi det med inställningen att det är vårt jobb. Vi älskar att spela teater men vi är inte en hobbygrupp. Det är ingen som startar en frigrupp för att tjäna pengar, det hade varit en jätte dum idé. Men vi är bättre på att säga nej till spelningar som inte kan betala oss för det håller inte. Det är ganska svårt när en gjort sin hobby till yrke att ta det steget. Jag ser det bland vänner som också arbetar med kultur. Jaha har det blivit viktigt med pengar plötsligt? Det här var ju något som jag gjorde för att det va kul eller för att förändra världen. Men det blir ett yrke, man ska tillåta sig att vara trött på sitt jobb också. Det kan bli en kris i sig.

VW: Hur finansierade ni produktionen?

LJ: Helt och hållet med intäkter från spelningar. Vi säljer in föreställningen, vi har aldrig sålt biljetter själva. Vi har ibland sökt pengar men har gett upp det lite grann. Det är svårt med sommarturné, man behöver varar skolteater för att kunna söka pengar.


Design: Alfred Tobiasson och Timmie Strandberg

VW: Hur skulle du beskriva budgetarbetet med detta projekt? Svängde det mycket, tog ni risker?

LJ: Vi har alltid en väldigt tajt satt budget. De ända inkomster vi har är de föreställningar vi säljer och vi vet aldrig hur det går, vi börjar sälja och skriva budget samtidigt. Vi är väldigt mycket kvar i nollbudgettänk. VI har fått låna replokal, kostym, i princip har vi fått hjälp med affischer och foto av olika kompisar. Vi är ganska mycket kvar i en nollbudget. Vi la alla privat ut tusen kronor var och det är i princip den risk som vi tar. Sen får vi in fler spelningar än vi har trott, men vi kan inte betala ut avtalsenlig lön. Vi klarar oss men vi kan inte följa avtal. Vi har faktiskt också fått producentlön. En månad rep och en månad spel för fyra personer, vi klarar oss på de löner som vi kan betala ut.

När vi väl har sålt in föreställningar och känt oss lite tryggare, då går vi faktiskt och köper det vi vill ha till en kostym istället för att måla eller köpa tyg på myrornas.

VW: Hur skulle du beskriva skillnaden mellan att göra admin helt själv i en ideell förening och använda SMartSe?

LJ: För det första någon slags trygghet. Känslan av att kunna slappna av i det konstnärliga och inte ha ångest för att jag kanske ska facka upp något.

Jag har gjort det här så många år, varit ekonomisk ansvarig för Banditteatern, jag har alltid varit skitskraj för det här när det kommer till att betala ut löner. Med SMartSe kom ett lugn att det fanns någon annan som jag kände hade koll och som jag kunde fråga. Väldigt stor skillnad också i att när projektet var slut för oss så var det klart. Det har varit så mycket efterhandsarbete. Att skicka fakturor, få ut lön och räkna på det har varit ett stort efterarbete för mig. Det var väldigt skönt att känna att det skedde under tiden, att det fanns någon annan som har haft koll på det.

VW: Du har ändå valt att stå ut med de här jobbiga känslorna tidigare år…

LJ: Vi har provat en massa olika sätt. Vi var arbetsgivare med Banditteatern och hade en revisor, då var det problem med det – vi anlitade en som försvann som jobbade med kulturarbetare, då fick vi anlita en stabil firma men de hade inte kolla på kulturarbetet, sen med Aphra har vi gått igenom faktureringsföretag, men då ska vi som förening göra allt jobb med svårigheten med moms och intyg, sen ska vi som privatpersoner fakturera våran förening genom ett annat företag och då måste de ta ut moms från oss. Men det är klart en måste göra det på något vis. För oss så har det varit ovärderligt med SMartSe. Vi har hållit på ett tag, vi vet vad vi gör, vi drar in lite pengar, inte asmycket men lite grann, vi är inte så stora att vi inte kan ha en person anställd. För mig är det mycket ett mellanläge där en hamnar lite i limbo.

Här är de! Teater Aphras Line Janson, Emilie Sahlén och Katarina Krogh Engelsen.

VW: Vilka andra har ni samarbetat med i era projekt?

LJ: Vi är ett gäng som har gått på Fridhems Folkhögskola och plockar in personer från de kretsarna. De flesta har varit med i Banditteatern. Vi har ofta tagit hjälp på olika sätt. Vi anlitar kompisar som kan tänkas ställa upp ganska billigt till hemsida och affischer. Testpubliken kommer genom mina gamla kollegor på förskolor. De blir glada för de får så lite kultur. Teaterhögskolan har varit en stor hjälp. Vi har fått repa där och fått låna kostym av dem. Det har varit jättelyxigt att de har kunna ställa upp. Innan dess har vi haft samarbete med gamla Skånska teatern i Landskorna, som inte finns kvar men har ett gigantiskt kostymförråd. Vi har haft tillgång till det kostymförrådet i alla år.

Vi är en liten frigrupp men har haft folk från stora institutioner som hjälpt till. Ett år saknade vi ett guldkompass.
En vän, som nu jobbar på operan men då gjorde praktik, sa ”ring till rekvisitören på Operan”. Hon är så himla fin. Hon sa bara ” vad är det ni ska ha då? Jaja, jag letar” och så hittar hon en guldkompass och kommer dessutom och lämnar den till oss. Vi skulle säga tack och hon bara ”men så är det, vi får hjälpa varandra”. Jag har varma känslor för just henne! Vi behövde det så himla mycket, vi va unga och visste inte vad vi höll på med.

I början härjade jag mycket med löner och arbetsgivarfrågor. Då är det bra med andra frigrupper i Malmö, vi har kunnat be varandra om hjälp och råd. Jag har ärvt presslistor av folk som jobbar på större teatrar. Det är vi ganska bra på i Malmö – att hjälpa varandra över frigruppsgränser.

För att inte tala om att jag har haft hjälpt av Fredric och Niklas på SMartSe. Jag har kunnat ställa frågor utöver avtalsskrivningar. Sånt vi inte alls varit bra på förut: reseersättning och momsfrågor har vi haft jättestora problem med hur vi ska hantera. Dessutom har Fredric kommit med mycket konkreta tips i ett tidigt säljläge.

VW: Vad har du för förväntningar på SMartSe? Vad skulle du vilja få av vårt gemensamma produktionshus?

LJ: Samarbeten med andra grupper. Jag tänker att i och med att SMartSe blir en organisation som har kontakt med ganska mycket olika kulturpersoner och grupper och så så finns det utrymme att göra gemensamma grejer. Bli någon form av central som kan sammanföra olika personer ur olika grupper. Ett utrymme för att skapa nya samarbeten.
Vi höll på mycket att leta bil till vår turné – skapa pooler. SMart ett värdefullt nätverk.

VW: Då kan vi ju avsluta med en efterlysning. Vad är du ute efter just nu?

LJ: Jag pluggar barnlitteratur och håller på med barnteater och är väldigt inne i min litterära värld. Det är ganska oformulerat men jag är sugen på ett sceniskt projekt baserat på könsneutrala bilderböcker och hur barn tar emot bilder av kön eller icke-kön. Det vore intressant att jämföra mina erfarenheter med andras.

By | 2014-11-04T09:40:07+00:00 november 4th, 2014|Categories: Frilanskunskap, Intervjuer, Projekt|Kommentarer inaktiverade för Line Janson berättar om hur Teater Aphra blev en avlönad frigrupp